Min förra man dog när mina nu stora barn var små, det är tretton år sedan och hur mycket han än fattas oss går livet vidare.
Jag har dessutom haft det stora privilegiet att kunna älska igen även om det tog många år innan jag kunde det.
Den första tiden efter Pers död kunde jag inte andas utan att det gjorde fysiskt ont och det enda stället jag kände någorlunda frid var vi hans grav.
Jag kunde sitta i timmar och prata med honom, stryka över gravstenen. Sen kom vintern och det blev för kallt att sitta utomhus och jag flyttade in till kyrkan i stället där jag satt i timmar när barnen var på dagis. Jag pratade även med Gud och tände alla ljus i kronan utan att betala, han var skyldig mig så mycket mer än några jävla ljus minns jag att jag sa.
Jag känner en änka som ätit tårta vid sin mans grav på hans födelsedag. Som hällt en flaska champagne i jorden en nyårsaftonsnatt där hennes älskade begravts . Jag känner en änka som bett taxin stanna vid kyrkogården mitt i natten och släppa av henne där efter krogen. Hon behövde gå dit och prata, berättade hon.
Såklart blir man galen när livet slår undan benen fullständigt för en mitt i livet.
Jag är inte lika arg eller galen längre.
Det otroligt svåra är också när man har barn som sörjer en förlorad pappa, att försöka vara en stark mamma och ge dem tröst. Jag har långt i från lyckats bra alla gånger. Men på något sätt levde vi vidare och lyckades få ett bra liv till slut ändå. Trots saknaden av någon vi älskar så.
Jag hade försonats med min historia långt innan jag träffade min nya man Tom.
Saknaden efter Per och de minnen jag har finns där ändå, parallellt med det nya och den nya kärleken.
En vän som vart änkling också i unga år sa klokt " Det är som när man får ett barn till, man älskar inte det första barnet mindre för det. Det växer ut en ny gren av kärlek i hjärtat".
Precis så är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar