söndag 28 oktober 2012

När man saknar och mister sitt vanliga liv, då är det vanligheten man saknar


En vän till mig, eller egentligen en bekant jag känner via nätet men jag betraktar henne som vän då jag "känt" henne så i många år.
Vi fick barn samtidigt ( -08 ) och pratar via cyber emellanåt.
Hennes värld rammade häromdagen då hennes man och barnens pappa plötsligt och helt oväntat dog.
Mitt i deras vanliga vardag och bland deras tvätthögar, barnens fotboll, jobb och middagsmat går en förälder och dör.
Ensam kvar blir en förälder i ett halvt föräldraskap och med barn som går sönder av sorg och saknad.
Då man själv vill dö ska man orka stötta sina barn. Att fega ur och ta en genväg finns inte, då man såklart inte kan lämna dem helt själva.
Det är så fruktansvärt obegripligt orättvist att man inte kan ta in det som utomstående.
Hur det är att verkligen vara där i sorgen, är som att befinna sig i en mardröm man ser på film om. Man önskar hela tiden att man vaknar och har sitt vanliga liv, sina vanliga bekymmer och sin partner kvar.
Det gör ont att ens andas minns jag och jag vet att jag tänkte " om jag inte anstränger mig att andas så dör jag"
Andra saker som gjorde ont förutom sorgen var de vänner som försvann. Vänner man haft och umgåtts med som troligen resonerade som så " jag hör av mig sen, eller hon kan göra det då hon orkar. Jag vill inte tränga mig på eller störa"
Bjudningar minns jag var vemodigt att inse att de inte kom längre.
De ville inte störa och" maken var så sjuk att de skulle nog tacka nej ändå".
Men man vill bli bjuden ändå fast en är svårt sjuk. Man kanske säger nej, men man vill ha en vanlig inbjudning till saker man vanligtvis gjort.

Saker jag minns som värmde var alla de som stod kvar.
Som på olika vis hjälpte mig och barnen; matlådor, hembakat bröd och när maken var sjuk gick han upp i vikt av mediciner han åt och vi fick massa kläder av goda vänner som hade affär.
Allt pratande och ältande jag hade behov av länge, jag visste vilka jag kunde ringa när som helst och prata.
Det var alla de som gjorde att jag orkade andas och finnas kvar.






Barnen var så små då de hände oss och på barns vis går de in och ur sorgen på ett annat sätt än den vuxne.
De behöver leka och skratta och ta en paus från sorgen och gör det också. En del vuxna har också den förmågan.
Vi behöver det vanliga. Med värme tänker jag på de som bjöd med mina barn på olika vanligheter och roligheter. Små och stora utflykter eller bara en vardagsmiddag hemma hos dem i ett vanligt hem i en vanlig familj som inte var präglad av sjukdom eller sorg.



Mina barn är stora nu, nästan vuxna. Det har gått bra för dem och för oss trots allt och trots saknade efter deras pappa.
Jag har fått förmånen att älska igen och är i dag omgift. Livet har dessutom gett mig två söner till
Jag är oerhört tacksam att så många vågade hjälpa och stötta oss under de hör svåra åren.
Jag hoppas så innerligt att Maria och hennes barn får samma hjälp och har lika mycket vänskap omkring dem nu som orkar stå kvar. Som orkar andas åt henne när hon inte kan.
Vi kommer alltid möta någon familj som drabbas av sorg på något sätt, en förälder som dör på dagis, någon förlorar sitt barn och syskon finns kvar.
Våga gör något för dem när deras värld går sönder. Våga finnas där med dem, i alla fall stundvis innan ni återgår till era vanliga liv.
Tro mig, det värmer.

Sköt om er alla // Lena


12 kommentarer:

  1. En varm kram till din vän och hennes familj! Och en lika varm till dig och dina barn! Det finaste som en medmänniska kan göra är att våga möta en människa som har det svårt och dennes sorg och finnas där mitt i kaoset. Det är bra att du uppmanar andra att våga finnas där. När vår dotter dog sa folk ibland "Jag vill inte säga något, för då blir du ledsen." För mig var ju tårarna ett sätt att bearbeta. Inget blir ju värre av att någon pratar med mig om min sorg. Det värsta har ju redan hänt, en älskad familjemedlem har dött.

    SvaraRadera
  2. Precis så eller " jag är rädd att säga fel saker, att något jag ska säga ska göra det värre"
    Det går inte, för precis som du säger har det värsta redan hänt den familjen.
    En stor varm höstkram till dig med Frostrosor!

    SvaraRadera
  3. Vilket inlägg. Här är det tårar som rullar nerför min kind. Styrkekramar i massor till er allihopa. Jag vet hur ni känner er.

    SvaraRadera
  4. Stor kram!!!!!! ❤

    /Marléne

    SvaraRadera
  5. Så fruktansvärt svårt, en sådan kraft att bara klara sig. Vad underbart det måste vara att se sina ungar okej efter det värsta... Tänker på en av mina bästa vänner som dog i cancer för några år sedan så galet mycket för ung. Vet att en av de sista sakerna hon sa till mig var att hon var så glad över att jag just fortsatt bjuda in henne på bjudningar och fester och jag vet att jag tänkte att jag har gjort så otroligt mycket för lite... Verkligen svårt att "göra rätt" men jag tror att det räcker med att försöka. Och försöker alla runt om kring lite så blir det mycket för den det gäller. Stor KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis som du säger är det viktigare att göra något än att göra helt rätt.
      Men försöker man göra något har man kommit långt :)

      Radera
  6. Så fint skrivet stor kram

    SvaraRadera
  7. Så vackra och tänkvärda ord. Jag träffar så många människor genom mitt jobb som lever sin sista tid. Och många av dessa förlorar så många av sina vänner när sjukdomen kommer. Varför tror alla att de måste ha en massa att säga. Varför är det så svårt att förstå att det är viktigare att finnas där än att ha en massa bra än att ha en massa kloka ord.
    Stor kram till er.

    SvaraRadera
    Svar
    1. visst är det tragiskt, jag har upplevt samma sak i mitt jobb som sjuksköterska.
      Människor har till och med berättat att andra gamla vänner bytt sida på gatan för att slippa mäta den sjuke eller änkan/ änklingen när de gått på stan.
      En änka berättade att i princip hela deras sociala liv försvann efter att ha levt i gräddan alla år med oräkneliga fester och resor tillsammans.
      Hur hon satt där själv och hörde och såg festerna hos grannarna som hon alltid själv deltagit i med sin man.
      Tragiskt och jag tror det bottnar i rädsla hos de andra.

      Som tur är så hade jag fler vänner som orkade stanna än de som försvann!

      Kram tillbaka

      Radera