När man saknar och mister sitt vanliga liv, då är det vanligheten man saknar

En vän till mig, eller egentligen en bekant jag känner via nätet men jag betraktar henne som vän då jag "känt" henne så i många år.
Vi fick barn samtidigt ( -08 ) och pratar via cyber emellanåt.
Hennes värld rammade häromdagen då hennes man och barnens pappa plötsligt och helt oväntat dog.
Mitt i deras vanliga vardag och bland deras tvätthögar, barnens fotboll, jobb och middagsmat går en förälder och dör.
Ensam kvar blir en förälder i ett halvt föräldraskap och med barn som går sönder av sorg och saknad.
Då man själv vill dö ska man orka stötta sina barn. Att fega ur och ta en genväg finns inte, då man såklart inte kan lämna dem helt själva.
Det är så fruktansvärt obegripligt orättvist att man inte kan ta in det som utomstående.
Hur det är att verkligen vara där i sorgen, är som att befinna sig i en mardröm man ser på film om. Man önskar hela tiden att man vaknar och har sitt vanliga liv, sina vanliga bekymmer och sin partner kvar.
Det gör ont att ens andas minns jag och jag vet att jag tänkte " om jag inte anstränger mig att andas så dör jag"
Andra saker som gjorde ont förutom sorgen var de vänner som försvann. Vänner man haft och umgåtts med som troligen resonerade som så " jag hör av mig sen, eller hon kan göra det då hon orkar. Jag vill inte tränga mig på eller störa"
Bjudningar minns jag var vemodigt att inse att de inte kom längre.
De ville inte störa och" maken var så sjuk att de skulle nog tacka nej ändå".
Men man vill bli bjuden ändå fast en är svårt sjuk. Man kanske säger nej, men man vill ha en vanlig inbjudning till saker man vanligtvis gjort.

Saker jag minns som värmde var alla de som stod kvar.
Som på olika vis hjälpte mig och barnen; matlådor, hembakat bröd och när maken var sjuk gick han upp i vikt av mediciner han åt och vi fick massa kläder av goda vänner som hade affär.
Allt pratande och ältande jag hade behov av länge, jag visste vilka jag kunde ringa när som helst och prata.
Det var alla de som gjorde att jag orkade andas och finnas kvar.






Barnen var så små då de hände oss och på barns vis går de in och ur sorgen på ett annat sätt än den vuxne.
De behöver leka och skratta och ta en paus från sorgen och gör det också. En del vuxna har också den förmågan.
Vi behöver det vanliga. Med värme tänker jag på de som bjöd med mina barn på olika vanligheter och roligheter. Små och stora utflykter eller bara en vardagsmiddag hemma hos dem i ett vanligt hem i en vanlig familj som inte var präglad av sjukdom eller sorg.

Mina barn är stora nu, nästan vuxna. Det har gått bra för dem och för oss trots allt och trots saknade efter deras pappa.
Jag har fått förmånen att älska igen och är i dag omgift. Livet har dessutom gett mig två söner till
Jag är oerhört tacksam att så många vågade hjälpa och stötta oss under de hör svåra åren.
Jag hoppas så innerligt att Maria och hennes barn får samma hjälp och har lika mycket vänskap omkring dem nu som orkar stå kvar. Som orkar andas åt henne när hon inte kan.
Vi kommer alltid möta någon familj som drabbas av sorg på något sätt, en förälder som dör på dagis, någon förlorar sitt barn och syskon finns kvar.
Våga gör något för dem när deras värld går sönder. Våga finnas där med dem, i alla fall stundvis innan ni återgår till era vanliga liv.
Tro mig, det värmer.

Sköt om er alla // Lena