söndag 24 mars 2013

Vårsol och rivningshus




I dag fick jag morgonkaffe i lung och ro, i flera timmar.
Stillheten i huset innan de vaknar kan nog bara en familj med många barn förstå *s*
Men till slut lyckades jag väcka tröttmössorna som sov till klockan tio ( ja ni läste rätt).
Vi åt en stadig frukost bestående av migas och färskpressad apelsinjuice.
Sen packade vi bilen och åkte till ett friluftsområde här utanför stan för en långpromenad på isen. Insåg där att vi glömt skridskor och hjälmar hemma, så det blev pulka på isen där två troll hade det bra på varsin fårfäll i solen.
Fikade vid en strandkant vid ett stort hus. Jag har alltid trott det vart ett fint hus beläget vackert vid Mälarens strand, då man ser det från andra sidan sjön.
Men så var det inte utan rena rivningshuset.
Det satt fullt med folk på tomten och nere vid bryggan och när jag kikade upp på huset såg jag plankor för fönster och en igenbommad dörr.
Min nyfikenhet och lite sjuka passion för gamla ödehus gjorde så klart att jag var tvungen att gå upp och kika in.
Huset var ruffigare inne än ute, nej jag gick inte in i huset såklart! Dörren var låst.... Tur var väl det, för jag hade haft svårt att hålla mig från att gå in och kika annars ;)
När jag var barn så hade min kompis och jag ett gammalt hus vi ofta var in i. Ett gammalt ödehus med trasiga fönster, lådor med kort, kastruller och tallrikar kvar i köket. Trasiga gardiner som fladdrade i vinden och i väggarna satt minnen som inte längre kunde berättas.
Jag kan inte låta bli att tänka på historierna som utspelats sig i husen som övergetts.
Vilka var de som bott där?
Älskade de varandra och var lyckliga?
Fanns det barn i huset som sprang omkring barfota i det mjuka gräset.

Satt de tillsammans på bryggan och badade en solig sommardag?

Hade de krukor med vackra blommor på den gamla trappan?
Vi lämnade huset och fortsatte vår promenad på den vackra Mälarisen i vintervår skrud och undrar fortfarande.

Vilka de var och varför huset lämnats till förfall?

ps. ok jag undrar mer än min man. Han delar inte min passion för gamla hus *s*

Trevlig söndag / Lena

10 kommentarer:

  1. Vad snopet att skridskor och hjälmar glömdes...
    Vad synd på ett så fint hus, ser ju fint ut på avstånd!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. På avstånd har jag alltid ju trott att huset var en pärla. lite snopet!

      Radera
  2. Precis likadan är frun här, sådana övergivna hus sätter genast igång fantasin. När vi var på semester i somras så låg det ett gigantiskt stort hotell som var helt övergivet, lämnat med alla pinalerna kvar i det! Genast började funderingarna... ja du förstår nog:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men åh ett helt hotell *drömmer*!
      har ni läste boken svenska ödehus jag skrev om en gång?
      Tvåan har kommit ut nu o jag måste köpa den!

      Radera
    2. Köp det hotellet, Anki och Håkan, så startar vi vandrarhem ihop! Restaurang och bageri i anslutning och temakvällar med quiz, korvstoppningskurser, kolakokning... Vilken grej!!!

      Radera
  3. Vad spännande! Ödehus fascinerar mig också, oerhört mycket! Min man gillar också gammalt och förfallet ( det är därför han gillar mig, fniss). För två år sen hittade jag ett litet hus i skogen där min bror bor. En pyttestuga med murstocken kvar, ett enda rum och pyttekök. Jag blev helt till mig och funderade på om det gick att köpa det, renovera det osv. Min mamma berättade husets historia då, och sen ville jag inte längre köpa det. Hemsk historia om fattiga barn och supande far. Jag borde låtit bli att fråga...

    Migas ser ut att vara hur gott som helst! Och sovande barn är rena presenten! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch ja en del hus har nog inte övergetts utan en tragisk historia.
      fascinerande men sorgligt.

      Radera
  4. Vi brukade kika in ett ett sådant ödehus när vi var yngre. Det kändes som familjen bara försvunnit poff. Det var så mycket saker som fortfarande var framme, tom dukat på bordet. Spännande, men så läskigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst blir man nyfiken!
      hade huset varit upplåst hade jag inte kunnat hålla mig från att gå in erkänner jag :)

      Radera
  5. Vilken fin berättelse. Det är något visst med gamla hus och kanske särskilt de som lämnats öde. Finns en skönhet i förfall, någon slags ruinromantik...
    Är svår Jan Jörnmarks böcker om öde platser, köpte den senaste till jobbet.
    Hälsar fröken Dill

    SvaraRadera